Nöjesparker.

Någonting har hänt mig sen jag fick min diagnos 2012. Jag vet inte om det hänger ihop men jag tror att det gör det. Jag har alltid tyckt om att åka karuseller och testa nya saker på nöjesparker. Jag har aldrig varit rädd för höjder eller fartfylda aktiviteter. Det var jag som fick tjata på mina kompisar och familjen för att jag skulle ha någon att åka med.

Jag mins en gång då jag nyss flyttat ner till Stockholm och den enda jag kände här nere var min syster. Jag hade aldrig varit på Gröna Lund (vad jag mins) och ville så gärna åka dit och åka allt som gick att åka. Jag tjatade på min syster att hon skulle åka med mig dit. Hon ställde upp men jag fick nästan tvingade henne att åka alla atraktioner inklusive Fritt Fall. Jag tyckte att det var så roligt och jag kände ingen rädsla över huve taget. Jag återvände ett flertal gånger till Gröna Lund med vänner och åkte alla atraktioner om och om igen. Ville alltid testa nya roliga och spännande atraktioner som tillkom i parken.

Sen hände det något. Jag fick min MG diagnos och jag blev rädd. Jag tycker det är jätte jobbigt att åka atraktioner, jag kan sträcka mig till att åka berg och dal bana men knapt det då jag blir illamående och yr. Åkte en ny Berg och dal bana på Lisseberg för några år sedan och svimmade mitt i. Jag är rädd för att åka bil när det går för fort och ryckigt (speciellt på små vägar). Något jag älskade innan. Jag vill inte testa nya saker som är "farliga". Jag har blivit en fegis på riktigt. 

Jag har funderat mycket på det här och jag tror att en stor det av detta är för att jag inte litar ordentligt på min kropp. Jag har ramlat så många gånger utan större ansträngning innan och efter diagnosen och jag är helt enkelt rädd att min kropp ska ge vika i en "farlig" situation och utsätta mig för större fara i och med detta. Att jag inte kan hålla i mig ordentligt när det går fort. Den gången på Lisseberg blev jag riktigt rädd för mig själv. Jag har aldrig svimmat innan och avskyr den erfarenheten jag fick då. Jag tror att jag försöker skydda mig själv på ett sätt jag inte gjort innan. Jag värderar den känslan jag har i kroppen av att ha lite kontroll. Men det har nog gått lite över styr då jag även är rädd att hopp ner från en stol, Jag tror att mina ben inte stöttar mig.  

Jag kämpar varje dag med den här känslan. Som tillexmpel att våga öka vikterna på gymmet, att våga hålla tyngre vikter över mitt huvud och min kropp. Jag tar mig sakta men säkert frammåt och känner att jag vågar lite mer för varje månad som går. Men jag kommer nog Aldrig våga åka atraktioner som jag gjorde innan och det får jag bara acceptera. 

Jag är en fegis och det står jag för.