Var det värt det?? Ja!!

Ibland så måste jag utmana mig själv bara för att få ha lite roligt och göra saker som tar kål på min kropp. Jag tänker inte på konsekvenserna fullt ut men jag vet innerst inne att jag kommer att få lida efteråt. Så var fallet nu. 

Swedish House Mafia skulle återförenas och de hade vi biljetter till. Vi hade köpt biljetter på golvet för att få den bästa upplevelsen av spelningen vilket innebar att vi skulle stå i minst två timmar.Vi skulle inte stå stilla då det är nästan omöjligt på en sådan spelning utan vi skulle dansa, sjunga och ha händerna i luften.. I minst två timmar....  Vad tänkte jag på??? Så här i efterhand tänkte jag nog inte allls. Jag tyckte nog bara att det var kul och att jag skulle ha roligt. (sjukdommen försvinner bort i de roliga tankarna).  Det var inte det enda jag missade att tänka en extra gång på. Tog mig iväg på gymmet på morgonen och körde ett överkroppspass och tog på mig ett par skor med Klackar kvällen till ära.... Inte helt så bra val inför den kvällen som väntade... 

Men Men valen var gjorda, biljetterna ver innhandlade och humöret var på topp. Jag kännde mig hyffsat stark i kroppen och endorfinerna från morgonpasset sprudlade för fullt. så det här skulle jag väll klara av? 

Jag märkte inte av någonting till en början men sen fick jag sakta ångra mina val.  Det Började med att käken inte riktigt hängde med, jag blev trött i nackan och jag kännde att jag inte orkade hålla armarna i luften lika länge som jag velat. Min fantastiska Sambo märkte detta och hjälpte mig. Han tog min telefon (som jag försökte filma med över allas huvuden med) och filmade samt tog kort så jag fick vila lite. Men jag kännde bara av sjukdommen mer och mer. Orkade inte lyfta bena så jag stod tillslut bara och vajade fram och tillbaka istället för att "hoppa" som i början. Skulle nog ha hållt mig till något mellanläge under hela tiden stället.

Jag brukar ofta bli irriterad på mig själv och min kropp när detta händer men nu ville jag absolut inte att det skulle förstöra min kväll. Är huvet dumt får kroppen lida... Så jag kämpade på. När spelningen var slut och vi skulle ta oss hem så sa det helt stop i kroppen. Känndes som att jag släpade bena efter mig och att jag bara sluddrade när jag pratade. Såg nog ut som att jag var "dyngrak"  fast jag inte var det. Huvudet värkte, fötterna värkte, bena värkte och armarna var som två geleormar. Jag klamrade mig fast vid min sambos arm och han fick nästan dra mig frammåt. Ångrade verkligen några av de valen jag gjorde under dagen just då.  

Dagarna efter var hemska. Jag kännde mig helt urpumpad och som att någon kört över mig med en ångvält. Som tur var så var jag ledig och hade inga större planer. Bara att hålla huvet högt och stå för mina misstag. Jag har verkligen lärt mig något av detta och hoppas verkligen att jag kommer komma ihåg den här upplevelsen framöver för att inte göra om samma sak igen. 

Gjort är Gjort och kommer aldrig igen..  Jag klarade av det, jag mår nu bra igen och känner inte av någonting från den natten.  Det säger mycket om min kropp och jag är tacksam för att jag lär mig nya saker om den för allt jag tar mig ann, Stort som smått. 

Nästa gång ska jag vila hela dagen innan, jag ska ha på mig bekväva skor utan klack och inte gå ut på max i början av kvällen. För det kommer att bli en nästa gång, Sjukdommens motgångar stoppar inte denna Snöflinga.