Tiden som gått.

Tänkte jag skulle berätta lite om tiden som gått. Har varit ett omtumlande år med mycket känslor upp och ner så det blir en sammanfattning av året samt hur jag mått under tiden i min MG.

Den här tiden för ett år sedan hade jag tagit ett stort beslut som kändes omöjligt men väldigt nödvändigt, jag beslutade att separera från min Sambo och sälja vårt gemensamma radhus. Ett beslut som var väldigt svårt samtidigt som det var välbehövligt. Jag hade känt ett tag att jag tappat bort mig själv och inte längre hade någon egen vilja eller något eget liv. Det jag brann för fick sättas åt sidan och mitt liv bestod bara av jobb, hemmet och träning. 
Jag mådde sämre i min Mg och jag kände att det jag gjorde tärde mer på kroppen än vad det stärkte. 
Månaderna efter var riktigt jobbiga. Stressen av att inte hitta ett nytt boende och att vi ej fick huset sålt gjorde att jag blev svagare och svagare. Jag var bara tvungen att bita ihop för jag såg en ljusning i framtiden. 
Tillslut hittade jag ett boende som jag inte hade kunnat drömma om (ett torp på landet men ändå hyfsat nära jobbet). Jag fick hjälp att flytta men det var slitigt för kroppen då jag helst inte vill be om hjälp(jag erkänner att jag är envis). Jag fick lugn och ro i bosituarionen men huset var fortfarande inte sålt och jag stod med dubbla boenden i flera månader. 
När detta löste sig och jag äntligen kunde andas så kom nästa bakslag. Corona... Jag låg däckad i sängen en hel månad och kunde inte njuta av livet på landet med allt vad det innebar.. Jag kunde knappt gå ut med hunden eller ens gå upp och ge honom mat. Med lite hjälp så löste även det sig men jag har inte varit så svag sedan jag fick min diagnos 2012.
När jag väl var frisk igen kom tredje bakslaget.  Hunden Dallas min älskade kollega och vän fick mer och mer ont i sin rygg som han kämpat med i några år, han fick njurbäcken inflammation som satte sig i ryggen pluss två diskbråck. Vi kämpade på och gjorde allt för att han skulle bli bra men sorgligt nog blev det för mycket och han fick somna in i juli. 
saknaden var och är stor. Detta tog även det väldigt hårt på min kropp och jag orkade inte träna som innan. En välbehövlig semester på fem veckor och energi från släkt och vänner hjälpte mig tillbaka på banan igen. 
Efter semestern beslutade jag mig för att sluta som hundförare på jobbet och sikta framåt mot en flytt uppöver för att vara närmare släkt och vänner. Detta gav mig ännu mer energi och träningen tog fart. Kanske lite för mycket fart. Jag kunde inte sova på nätterna, sov Max 4 timmar per natt och startade varje dag klockan 4:15 med ett träningspass på gymmet innan jobbet. Detta blev en vana men jag såg inga framsteg i träningen och det gjorde mig inte ett dugg gott. 
En till efterlängtad semester till värmen i Spanien fick mig att inse att jag var stark men kanske borde lugna mig lite med träningen och försöka sova mer då jag sov väldigt länge under semestern.

Sagt och gjort den senaste tiden efter semestern som var i oktober har jag focuserat mer på vila än träning och känner mig ändå stark. Nu har jag sakta men säkert börjat komma ikapp med träningen men inte alls i samma utsträckning som innan. Kommer nog inte utsätta min kropp för det igen utan måste hitta en balans i det hela. Balansgången är så svår.
 

Så summan av kardemumman är att detta åtret har varit omtumlande men ändå väldigt lärorikt. Jag har fått lära känna mig själv och min kropp i alla möjliga situationer. All denna kunskap lägger jag i min ryggsäck och blickar framåt mot nya äventyr. Flytten har ej blivit av än men hoppet lever kvar och jag kämpar vidare utan stress (för det mår jag inte bra av).