Slutfört En Svensk klassiker Tjej. Vad kommer nu?

Nu är det klart. Nu har jag genomfört det jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska då jag aldrig trott på mig själv. Jag har tyckt att jag inte är bra nog. Visst har jag satt upp mål till mig själv tidigare men jag har aldrig genomfört dem med ett resultat som gjort mig nöjd. Vet inte riktigt varför. Därför är det så skönt nu att jag är jätte nöjd med mina prestationer under det här året och jag har inte klankat ner på mina resultat en enda gång. Mycket beror nog på att jag lärt känna min kropp och min MG. Men samtidigt tror jag att mycket beror på att jag har fått så mycket stöd från så många människor. Detta för att jag varit öppen med min MG och delat med mig av den till människor i min omgivning. Vissa som jag kännt under hela min sjukdomstid som ej vetat om att jag ens haft en sjukdom som påverkar mig så mycket har fått en ny förståelse och de har peppat mig oerhört mycket. 

Medaljen på bilden är ett bevis på det jag gjort och jag var bara tvungen att beställa den för att bevisa för mig själv att jag faktiskt genomfört detta och jag har klarat alla lopp under ett år. Känns ändå lite overkligt just nu.

Under året som gått har jag pressat min kropp på olika sätt. sätt jag aldrig gjort förut och jag har haft en kännsla av styrka genom alla loppen. Jag har lyckats träna på fyra olika grenar och genomfört fyra olika lopp utan att känna att jag måste ge upp. Någon gång under varje lopp har jag kännt kännslan av lätthet och glädje av att kroppen tar mig frammåt. Eller ja huvet tar min kropp frammåt. Huvet har tagit över kroppen och visat att det går bra. Jag behöver ej ge upp bara för att musklerna sviker, det går att kompencera de flesta av gångerna, vila lite och ta nya tag. Jag har blivit lyhörd på min kropps signaler och inte överannalyserat dem allt för mycket. Detta har gjort att jag ej gett upp. Ekperten på överannalysering i mitt huvud har fått gett vika för viljan frammåt.

Känslan som uppstått nu i efterhand är delad. Det känns som att jag skulle vilja ge mig själv nya utmaningar och större den här gången men samtidigt vet jag inte om jag orkar det. Jag har tagit ett brake i min träning och även den känslan är delad. Jag vet inte riktigt hur jag ska takla det här. Hur ska jag kunna gå vidare, hur ska jag kunna sätta upp ett nytt mål jag kan bli nöjd med och hur ska jag kunna genomföra det så att jag inte gör mig själv besviken? Tankar jag tacklas med dag ut och dag in. Men något måste jag göra, något mål måste jag ha för så här bra som jag mått under det här året har jag nog aldrig gjort. Så här stark som jag kännt mig och så här duktig har jag aldrig heller känt mig. 

Målet får inte vara för stort så att jag faller ner i samma fälla som innan men det får inte heller vara för litet så att det känns fjuttigt. Jag har blivit stark och lärt mig hur min kropp reagerar i de flesta situationer. Jag vet vad jag går för men jag får inte ta i för mycket för då ger jag upp mentalt. Har funderat på olika saker så som topptur till Kebnekaise, mini triatlon i Kalmar och en halv klassiker. Men beslutet är inte taget än. Har gett mig själv fram till Januari 2020 för att komma fram till ett beslut om detta. Som sagt något måste jag göra. 

Vill passa på att tacka er alla som läser detta och som peppat mig på olika sätt. Det gör mig varm i kroppen och starkare på samma gång. Ni är en stor del av att jag vill fortsätta kämpa med nya utmaningar. Stort Tack <3