Tjejvättern 2019

Då vad det gjort, Jag genomförde det. Min kropp och min hjärna tog mig 10 mil på cykel och nu ska jag berätta för er om min resa.

Jag kände veckan innan loppet att jag inte skulle träna något mer på att cykla. Det fick bli gymträning istället. Det beslutet var inte för att jag inte ville "slita" på kroppen utan för att jag ville spara på sittbenen för de skulle göra ont det visste jag.

Dagen men stort D kom, jag klev upp tidigt på morgonen, hade packat iordning allt dagen innan så det var bara att packa in i bilen och klä på mig kläderna för avförd mot Motala. Dimman låg tät längs hela vägen fram men jag hoppades på finare väder vilket det blev.  Hade inte hämtat upp min nummerlapp än så det stord först på min To Do List. Där kom de första nerverna smygandes men jag försökte tränga bort dem för att inte bli allt för nervös. Detta är det loppet jag bävat mest för. Nästa pungt på listan var toalettbesök och insmörjning så man slipper skavsår på jobbigga ställen. Då var det en timme kvar till start och nästa punkt skulle utföras om ca 30min. Det var att ta en PWO (Pree Workout) samt en Mestinon 60mg tablett. 

Starten gick 8:26 istället för 8:20 pga en broöppning. Det gjorde inte så mycket för stämmningen vid starten var så härlig så där kunde jag stått länge. När vi väl var igång så hade jag en skyhög puls och tankarna rusade i mitt huvud, Tempo, vila, njut, kämpa.  Efter bara några kilometer la det sig då hamnade jag bakom en klunga som höll ett härligt tempo som jag kände mig bekväm med. Där träffade jag Anna. En underbar kvinna som cycklat Tjejvättern 7 gånger. Vi pratade på och jag berättade för henne om min sjukdom och hon lyssnade nyfiket. Hon var så snäll och hjälpsam. Anna förklarade hela banan för mig, när jag skulle vara "Utvilad"  i musklerna för att det kom stigningar och när jag skulle njuta av utsikten m.m. Så glad att jag träffade henne.

Jag och Anna sa att vi skulle hoppa över första stoppet eftersom det låg precis innan den brantaste stigningen på banan och vi kände oss starka båda två. Så vi tog i och tog oss upp för backen i vår egen takt. Jag öste på för att komma upp snabbt och inte ta slut helt på benmusklerna. Är så stolt för jag klarade av att cykla upp för hela stigningen utan att stanna eller gå. Vär uppe tog jag det lungt och skakade lös bena som känndes som stora betongklumpar vid det här laget. Då kom Anna ikapp och vi tog sällskap igen och hennes kloka ord hjälpte mig genom banan igen.  

När vi hade ca 5km kvar till nästa stopp då vi cyklat mer än halvvägs kännde jag att något var fel med mitt bakdäck. Det vobblade. Typiskt, jag har inte tid med det här, jag vill cykla vidare med Anna. Jag åkte direkt till service tältet på det stoppet och de fick hjälpa mig. Tydligen så hade slangen hamnat i klämm på något vis så hela däcket var snett. De försökte byta slang men det fungerade inte. Vid det laget hade Anna rastat klart och var redo för Avfärd. Såklart ville jag inte sinka hennes tid med mitt däck så hon fick åka vidare på egen hand. Det var kul så länge det varade tänkte jag, nu får jag klara mig själv. Tiden gick och jag tappade nästan modet till att fortsätta. Då sa de att cykeln var klar, de hade fått byta hela däcket och rikta om det men nu var det fixat. Ca 30 min  senare var jag på rull igen. 

Då satte Tävlingsdjävulen fart i mig. Jag ville ikapp Anna, eller iaf så nära henne som möjligt. Jag trampade på så mycket som mina ben orkade och jag kännde mig stark efter en långa vilan innan. Det var mycket jobbigare att cykla själv än att ha en klunga som håller takten. Jag trampade på för att få upp farten sen rulllade jag för att vila, jag växlade även väldigt ofta för att slippa det statiska. Vis nästa stopp kännde jag att jag inte ville stanna utan jag vill köra på. Jag hade då kommit ikapp en klunga som också valde att köra vidare så jag hakade på dem. Äntligen lite draghjälp igen. Där träffade jag en tjej som även hon cyklade för första gången, vi pratade och höll sällskap bakom klungan tills vi kännde att vi kunde köra på i snabbare tempo. Sagt och gjort vi drog om klungan. Kanske inte det snmartaste just då för då kom en lång seg uppförsbacke. (Vart är Annas kloka råd när man behöver dem?) Men vi kämpade på och turades om att dra fast mina ben var så gott som orkeslösa. Men då såg vi skyllten 5km kvar till mål. Underbart, då spelar det ingen roll att kroppen snart ger upp för då är vi snart framme. Jag tog mina sista energigels och gasade på. Nerförsbackarna in mot  Motala var underbara. jag rullade ifrån tjejen jag hållit ihop med och hon sa Vi ses i mål. 

Jag körde på, kännslan när man kommer in mot Målsträckan och man hör publigens jubel, man hör aplåder, man hör speakern i högtalarna. Det kännslan är helt Underbar. Jag gjorde det, jag tog mig i MÅL på 04:22. En tid jag kan vara nöjd med för jag vet att i den är det ett oplanerat stopp på 30min för däckbyte. Men samtidigt det stoppet kanske var nödvändigt för att jag skulle klara hela loppet.  Det får jag aldrig veta.  När jag fått min medalj runt halsen och klivit av cykeln hör jag en bekant röst ropa mitt namn. Det var Anna. Hon väntade på mig efter mål och såg mig. Fick en underbar kram och ett stort Grattis. Anna berättade att hon kommit i mål ca 10 min innan mig så jag hade kört på bra. Så underbar människa.

Kroppen känndes helt Okey efter målgången, jag fick lite ont i nacken och i ryggslutet efter ett tag men inget i benen. Konstigt men jag mådde riktigt bra. Jag tänker inte spekulera i varför men jag har mina funderingar och det beror nog mycket på att jag tränat så mycket som jag gjort samt att jag fick Mestinon innan det här loppet. (Tack Fredrik).  Avslutade dagen med en promenad och ett dopp i Vättern. Helt underbart.

Dagen efter reflekterade jag mycket på loppet och jag mådde oförskämmt  bra i kroppen. Var dock väldigt trött i hjärnan och kännde min allmänt Seg. Jag har haft ett fantastiskt lopp. Underbart väder, Underbara människor runt mig och en kropp som inte svek mig. 

Nu laddar vi om för nästa del av en Svenska klassiker Tjej.....