Inför och under Tjejvansan 2019

I detta inlägg kommer jag att samanfatta så gott det går hur jag tog mig till målet i Mora. Jag ska beskriva hur min kropp reagerat på olika träningar och hur jag har pressat den och varför.

Som jag tidigare skrev så tog jag beslutet att genomföra en tjejklassiker i oktober och då även att fokusera på en "tävling/ utmaning" i taget. Sagt och gjort fokus på Tjejvasan 30km.

Jag funderade på hur jag skulle kunna peppa mig själv att stå på ett par skidor i hela 30km. något jag ALDRIG gjort förut. Åkte lite skidor när jag var liten men jag föredrog då utförsåkning och la inte ner någon möda för att lära mig längdåkning på ett bra sätt.

Jag tog då kontakt med en bekant till mig som tävlar i det Svenska landslaget i längdskidor och frågade om hon kunde hjälpa mig. Hon vet om min situation med MG och ville gärna hjälpa mig nå mitt mål. Mitt mål som började med att åka på mindre än 4 timmar. 

Hon gav mig bra tipps på hur jag skulle stärka min bål, rygg, armar och axlar. Hon gav mig även tipps på barmarksträning som var bra för både styrka och kondition. Då snön ej ville infinna sig för skidspår. :)

Jag tog till mig alla tips och råd från henne och försökte bena upp dem till mindre utmaningar. Planerade in vecka för vecka vad jag skulle göra. Beslöt att jag skulle försöka träna ca 3-5 dagar i veckan beroende på hur min kropp skulle reagera på de ny träningsformerna. Sen satte jag igång som jag skrev innan från noll. På gymmet stratade jag med min egna kroppsvikt för att genomföra övningarna på rätt sätt och känna mig för hur trött jag blev av det. öven barmarksträningen började jag med att gå fast hon sagt att jag skulle jogga/springa. Första veckan gick och jag kännde mig hyffsat stark då jag redan tränat endel innan detta så jag la på mer tyngd (men fortfarande hyffsat lätt) Detta gör jag för att stärka istället för att bryta ner, jag är superduktig på att bryta ner mig själv psykiskt och intala mig själv att jag inte klarar av någonting. 

Kännde snabbt att kroppen svarade bra och konditionträningen men inte lika bra på styrketräningen. Jag hade kraftig träningsverk efter lätta pass och jag vaknade många dagar och kunde knappt ta mig upp på jobbet. Vad gjorde jag för fel och vad kan jag ända på? hur ska jag kunna klara av det här utan att bryta ner? 

Insåg då att jag tränade för ofta. Då jag även lyfter väldigt mycket och tungt på jobbet så jag fick ändra om allt igen. Jag hittade tillslut ett sätt som fungerade för mig och min MG och äntligen kunde jag känna att det flöt på bra. Jag tränade styrka 1-2 gånger i veckan och kondition i form av löpning och skidåkning 1-2 gånger i veckan. Med några få motgångar men jag tillät mig att ha dem för det måste vara ett teckan att min kropp behöver vila.

Helt plötsligt var det två veckor kvar till starten i Oxberg och jag kännde mig stark men med en lite förkyllning i kroppen och vetskapen om att om en månad ska jag få påfyllnig av min Mabthera. Bestämde mig då att detta ej skulle stoppa mig, Jag skulle inte låta några hjärnspöken stoppa mig från att försöka ta mig i mål. Jag tränade som vanligt första veckan sedan tog jag det lungt sista veckan. Körde sista skidpasset på söndagen veckan innan start. Det alldra sista passet jag gjorde var ett helkroppspass (Lätt)  (tre dagar innan start) på gymmet för att känna att kroppen var med och inte slappade till sig :)

Allt var klart, jag hade packat allt och planerat hur jag skulle ta mig igenom detta på ett så bra sätt som möjligt alltså ta det som det kommer. Mil för Mil.  Jag var så nervös, jag ville verkligen klara detta. 

Det jag hade med mig på färden var egenvallade skidor (då kunde jag inte skylla på någon annan) och stavar så klart, energidryck i en vattenblåsa på ryggen, energi bars och energi gel som jag skulle äta och ta med jämna mellanrum i spåret. ( dessa hjälpte mig enormt mycket kan rekomendera detta). Åt och drack även det som serverades vid stoppen längs spåret.

De första två kilometrarna till Oxberg hade jag ben som skakade som trummvirrvlar av nervositet. jag kännde mig för och analyserade kroppen till max. Klarar jag detta? Vad har jag gett mig in på? Hur håller kroppen? Hur funkar skidorna? Tillslut fick jag säga till mig själv på skarpen och inte ge sjukdomstankarna ta över. Jag tog fram kämparjävulen i mig och insåg även då  jag även att jag tappat nästan allt fäste under skidorna. Jag fick alltså staka för att ta mig frammåt. Som tur var hade jag väldigt bra glid så jag behövde inte ta i allt för mycket.

Jag stakade för glatta livet, tänkte posetiva tankar och njöt av väder, omgivning och den friska luften. Kopplade bort kroppen, kopplade bort teknigtänket och lät det gå av sig själv. Kroppen är fantaskisk märkte jag, den ändrade teknik när jag blev trött i en kroppsdel och tog nästa del som var starkare. Allt gick som på räls. Förutom i en backe då bena svek mig och jag ramlade. Men jag tog mig upp igen och körde vidare trots smärtan i låret. Tanken Smärta är bara rädsla som lämnar kroppen dök upp i mitt huvud och jag var tvunden att skratta åt mig själv. Idiot tänkte jag många gånger men jag kunde inte ge upp nu, snart framme.

Där var den, Sista backen över en bro. det hade jag hört talas om. sista hemska backen innen målet.Kännslan när jag åkte in i Mora med alla människor längs spåret var magisk. Jag kännde att glädjetårarna var nära men jag var tvungen att bita ihop och staka SISTA biten. 

Jag hade klarat det, Jag gjorde det, Jag var i Mål i Mora och på en tid jag aldrig kunnat tänka mig. 2:55:24. Helt otroligt. Under 3 timmar. jag som siktade på under 4. :) 

Underbart att ha anhöriga som hjälper till under tiden man åker i form av pepp och även hjälper till när man kommit i mål. Jag behövde inte bära annat än min egen kropp. (Det var nog mycket bara det).

Dagen efter var det ingen vila som gällde för mig, det var min sambos tur att åka öppet spår. Det kan ha varit bra just för mig för jag fick röra på mig och inte ligga stilla och bli stel. Jag kännde av träningsverk i ryggen, axlarna och stussen men det var bara att bita ihop och stötta honom som had stöttade mig dagen innan. Det enda jag kännde av min MG var trötthet i händerna och ansiktet. Jag kännde mig ovanlligt pigg.  Sen kom det. på kvällen drog jag benen efter mig jag hade svårt att hålla huvet uppe och jag kännde att ögonen hängde. Men då var det bara att acceptera detta och lägga mig i sängen för natten. Dagen efter det mådde jag bra i kropen igen men kännde mig väldigt förkyld och jag går nu bara och väntar på ett större bakslag men jag hoppas att jag inte kommer få något för nu börjar träningen inför nästa utmaning. 

Tjejvätterna 2019 nästa.