Första Träningen efter Tjejvasan.

Idag tog jag tag i det igen. Jag har nu vilat i en vecka efter kraftansträngningen förra helgen.

Jag har kännt att jag inte haft varken lust eller ork att träna den här veckan. Har haft en underliggande förkylning i kroppen och kännt att kroppen inte riktigt varit 100%. 

Under denna vecka har jag som jag skrev innan gått och väntat på ett bakslag men som tur är har det inte blivit något stort, vilket gör mig lättad och glad. Det lilla jag har kännt är att nacken varit svagare än normalt, händerna har inte haft full styrka i den kylan som varit varannan dag och sen även överarmarna har gett vika fortare än vanligt under denna veckan. När jag kännt detta har jag bara accepterat det och gjort micro pauser för att få tillbaka styrkan och för att kunna genomföra den uppgiften jag gett mig in på just för stunden. Jag märkte av armarna större än på länge när jag skulle fläta mitt hår en morgon. I vanliga fall brukar jag bara behöva ta en "paus" och skaka lös vardera arm men den här morgonen fick jag gör det fyra gånger. Men det fick ta den tiden det tog. Jag skulle ha en fläta och så blev det också. 

Men idag bestämde jag mig för att jag skulle genomföra ett träningspass. Dels för att inte tappa allt för mycket men även för att känna av vad jag har för status på kroppen efter vilan. Jag kännde att jag inte ville vara innomhus i detta vackra väder och jag behövde även ut med hunden. Så jag tog på mig löparkläderna och satte på hunden selen sen for vi ut. Jag tänkte att jag skulle ta det lungt och ta ett steg i taget för att tänka på mitt löparsteg och för att kunna hålla den sträckan jag hade planerat på 5km. 

Första kilometern var väldigt jobbig med stumma ben och håll, jag krigade och försökte intala mig själv att det släpper snart. jag fokuserade och tog varje steg för var för sig. Bara lite längre. Den kilometern var nästan jobbigare än hela Tjejvansan. (inte riktigt men känndes så just för stunden). Jag trodde att jag skulle lägga av och att jag skulle svika mig själv. Något som är väldigt lätt att göra när man inte är på topp. Jag känner ofta efter för mycket och kommer på att jag inte orkar eller att jag inte klarar av det jag tänkt. Men måste alltid fajtas med mina tankar och övertala mig själv att jag klarar mer än vad jag tror just då. Detta är ingen som skadar mig jag mår bara bättre efter.

Sagt och gjort så släppte stummheten i bena och samtidigt så släppte även mitt håll. Det flöt bra, flåset kom ikapp och jag kännde att det gick som på räls. När jag saktade ner farten så hjälpte hunden mig att öka takten. Som att han kände att jag behövde lite pepp. Underbart att ha en bästis som hjälper till när det känns tungt.

5km på 30min avklarat och kroppen känns bra, Det känndes skönt att klara av detta och det peppar mig att fortsätta framåt och fundera ut en bra plan för framtiden och hur jag ska nå målet som den här gången ligger i Motala. (När jag kommit fram till det så kommer jag skirva om den här)

Nu väntar vila och omhändertagande av mina muskler. Ska hjälpa dem men lite på traven i återhämtningen med lite protein pulver.

Kämpa på. :)